Jante & jag - allt uppå X2000
Current mood: recumbent

Ännu en tågblogg från X2000 på väg från Ståkkålm till Sundsvall. Arlanda är just passerat och snart tar dom eviga tallskogarna vid. Det ser ut att bli en fantastiskt härlig vårdag i svärje, så grattis alla ni som vara ute och drälla idag!

Själv är jag på väg för att hålla ett föredrag för hugade unga musikanter i Sundsvall. I vanlig ordning sitter jag och ruar mig. Jag tycker aldrig att jag förbereder mig tillräckligt för såna här uppdrag. Nog borde väl även jag, likt en plikttrogen lärare, ha handen full av anteckningar, färdiga overheadbilder och svischande PowerPoint-dokument. Jag åker upp med mig själv och ingenting annat. Någonting i mig känner sig som en klåpare som improviserar sig genom hela livet. Så känner jag alltid med allting. Jag är en bluff som haft tur nog att inte bli avslöjad ännu. Stolen bredvid min på tåget ser ut att vara tom, men det är den inte. Där sitter Jante – och vi reser alltid tillsammans. Ingen känner mig så bra som han.

Ännu en klasskrämpa ger sig tillkänna. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin i hela mitt jävla liv bli någonting annat än en strykrädd liten kille från förorten. Jag må låta hur kaxig som helst ibland, men även det är en bluff. Han finns där i alla fall, och han är alltid mäktigast – den där lilla förortsgrabben som inte tror att han duger någonting till. Jag avskyr honom och hans makt över mig, men jag låter honom bo kvar för att jag tycker synd om honom. Vart skulle han annars ta vägen?

Egentligen vet jag ju hur det ligger till. Jag behöver inte förbereda mig, det skulle bara vara dumt, för då skulle jag bara låsa mig. Jag har pysslat med det mesta inom mitt gebit. Jag klarar av att hålla ett föredrag utan manus om vad som helst i den här branschen eftersom jag varit på alla sidor av dom olika staket som finns här. Nog har jag sett tokförberedda människor göra bort sig å det grundligaste när det visar sig att just det dom nischat in sig på varit totalt ointressant i lyssnarnas öron. Jag har sett dom sitta fast i sina återvändsgränder utan något stickspår i sikte. Sånt drabbar aldrig mig. Jag kan alltid ta min uppgift från vad som är intressant för åhörarna. I just det här fallet vet jag bara att det kommer att vara ett antal unga musikanter på plats. Dom kan ställa vilka frågor eller be mig prata om vad som helst inom musiksvängen – inget problem. Jag vet hur det är att vara musiker eller kompositör. Jag har jobbat på skivbolag, som arrangör, som bokare och som producent. Jag vet hur det är att sitta med trehundra demos framför sig som man ska lyssna av och svara lika många förväntansfulla artister vad man tycker om. Jag har sett baksidan av den här svängen med alkoholism, trasiga familjer och slitna själar, och jag vet hur långt det är till allt som kan kallas glamour.

Ärligt talar vet jag ingen annan i detta land som har mer att lära dom här människorna än jag. Ändå sitter Jante här. Han tycker att jag skryter nu, och undrar var mina PowerPoint-filer är någonstans. Just nu kan han dra åt helvete, men han dyker upp igen någon annan dag – var så säker.

En gång osäker förortsgrabb – alltid osäker förortsgrabb.

Apropå glamour: Om någon av en händelse skulle undra vad Cyndee Peters sysslar med just nu så sitter hon i samma vagn som jag. Förmodligen var tågmuggen lika snuskig för Cyndee som för alla andra – om det inte var hon som keckade ner den förstås, för hon besökte den inna jag gick dit för att byta till bekvämare byxor. Föga glamouröst, liksom infarten till Sundsvall.

Det mest glamourösa i den här vagnen är mina skräddarsydda Morey-brallor. Dom har stjärnor, solar och månar på sig – sådeså!

12:19 AM - 27 Comments - 42 Kudos - Add Comment

Perfect day
Current mood: happy

Med tanke på när andras bloggar läggs upp står det ganska klart att många av dom skrivs på arbetstid – något som alltid gjort mig avundsjuk som det frilansande hjon jag är. Så en av sakerna jag sett fram emot i och med att jag blivit med jobb och eget kontor för några månader är att få reda på hur det känns att spy ur sig sina livsandar på betald arbetstid.

Det visade vara satan så svårt här på Kulturhuset. Först av allt insåg jag att programmet på Kulturhustaket, som jag har som uppgift att boka, skulle varit spikat o klart typ en vecka innan jag började jobba. Insikt 2 var att man sitter på möten om än det ena och än det andra hela tiden. Till slut har jag varit tvungen att skippa en massa möten för att hinna med jobbet, men det där med att sitta och pilla sig i naveln och peta ihop sina dråpliga tankar på arbetet lär jag aldrig hinna med.

Men nu sitter jag här, och eftersom det är en s.k. "klämdag" är jag nästan mol allena. Klämdagar, helgdagar och annat som har med reglerad arbetstid att göra har aldrig existerat i min verklighet – så det känns riktigt skönt att sitta här och beta av en del saker som inte hunnit fixa tidigare. Nu hinner jag till och med skriva det här. Hurra!

Igår var det första maj, och det verkar  faktiskt som om folk börjar vakna till lite. Det har varit mer folk ute och rört på sig än på många åt verkar det som. Jag och Moreyskan började dagen med en promenad till gamla stan, där vi bestämt möte med Frasse Haraldsen på Zum Fransiscaner. Där kunde vi någon timme senare betrakta vänsterns rekordlånga tåg som gick förbi till våra idoga hejarop. Saken är den att eftersom tåget avgår från Medis blir stämningen hos många lite lojare när dom passerat Slussen och vikt in på Skeppsbron. Zum Fransiscaners uteservering  är därför en perfekt plats att stå på om man vill peppa igång folk igen, vilket vi försökte göra med viss framgång. Många glada bekanta passerade förbi där vi med höjta och knutna nävar stodo och skreko.

Därpå anslöt vi slutändan på tåget och flanerade till Kungsan. Frasse och den nyanslutna Faxvall var hungriga, så det blev en snabb pilsner på något thaihak på Regeringsgatan innan vi drog oss ner mot Kungsan igen för att titta på Florence Valentin.

Nu är jag ju jävig, men ett mer perfekt band än FV på en 1:a majgala finns inte i min värld. Som vanligt gjorde dom en lysande konsert och såg till att både jag och alla andra majtågare gick därifrån med ett lycklig leende på läpparna. Florence Valentin är det ultimata partybandet samtidigt som dom både har stil, klass, någonting att säga och svänger så det svartnar.

Sedan blev det en promenad tillbaks mot söder, en middag på Stekpannan, ett SM-guld i handboll för Bajen och en punkfarfar som somnade i soffan i den arla kvällningen för att sedan stiga upp tolv timmar senare – totalt utvilad.

Such a perfect day – I'm glad I spent it with you all!

2:34 AM - 15 Comments - 22 Kudos - Add Comment

Apropå åsiktsstyrning...
Current mood: stressed

Apropå den "historiska forskning" som alliansen vill förära dagens skolelever kan ju nedanstående länk vara ett intressant komplement.

I övrigt består världen just nu av bokning och inspelning. Nio låtar är bandade so far. More to come...

http://www.aftonbladet.se/kultur/article2297047.ab

1:46 PM - 14 Comments - 24 Kudos - Add Comment

Lagen om allting jävlighet har gjort mig gitarrlös
Current mood: relieved

När jag flyttade för några månader sedan stod det klart att jag måste göra mig av med en massa prylar för att vi ska kunna få plats själva. Framför allt musikinstrument och skivor, det är jävlar vad man kan samla på sig saker man nästan aldrig använder.

Sagt och gjort – ett gäng gitarrer slumpades iväg till diverse vänner och bekanta som har mer användning för dom än jag har själv. SANNA annekterade min vinröda Danelectro U2:a, Daniel tog över den nylonsträngade gitarren och DONATELLO den gigantiska akustiska basen. Min andra Longhorn-bas återbördades till Umeå där den en gång inhandlades, men nu fick den ett nytt hem hos BRODER FAGERLUND . Lite mer space blev det i alla fall, men ännu finns det en del sällan använda saker att hitta nya hem till.

Den här inledningen kanske är lite långsökt, men ni kommer snart förstå vart jag vill komma, för snart kommer an odyssé genom den evigt upprepade lagen om alltings jävligheter.

Att jag var uppe i Jämtland med Kjell Höglund när han brakade ihop i februari har jag redan skrivit om, men storyn runt är än mer bisarr synnerligen pågående. Vi hade två spelningar bokade, i Östersund och Revsund, och jag skulle beställa tågiljetter. Under dagarna vi skulle spela pågick VM i skidskytte i Östersund, vilket förde med sig att tågbiljetterna var svindyra, i runda slängar 1300:- per enkelresa och person. Jag bokade resa upp och ner för mig och Kjell för sammanlagt 5200:-. Biljetterna gick inte att boka om eller av. Fem minuter efter att jag kommit hem med biljetterna ringde en dam och frågade om vi kunde ta en spelning i Strömsund på lördagen när vi ändå var uppe. Vi tackade ja, vilket innebar att jag var tvungen att boka två nya hemresor, vilket hissade resekostnaden till 7800:-. Nåväl, vi skulle dra in ganska hyfsade gager den här helgen, så det må vara hänt.

Helgens arrangörer hade bett oss att ta med ett försvarligt lager av skivor och böcker, då dom tycktes vara efterfrågade. Jag packade i ordning en stor pirra med ett flertal kartonger och kände mig som en packåsna. På grund av plattorna så hade jag inte möjlighet att packa in min akustiska favoritgitarr i det hårda fodralet. Jag tog den i en gigbag jag kunde ha på ryggen istället. En minut innan vi skulle äntra scenen på den första spelningen i Östersund säckade Kjell ihop, men det har jag ju skrivit om tidigare. Nu satt jag där, med tre konserter att ställa in och ett ton böcker och plattor jag var tvungen att släpa hem igen. Dessutom blev jag så illa pinkad att beställa ännu ett batteri tågbiljetter. Jag låg nu back över 10.000:- bara på tågbiljetter för en helg konserter vi inte kunnat göra och inte fick någonting betalt för. Det suger, men det är ingenting man kan göra något åt.

Nästa dag släpade jag skivkärran, packning och gitarrer upp på tåget tillbaks till Ståkkålm. Efter någon timmes resande gjorde tåget en häftig krängning som förde med sig att min akustiska Furch-gitarr fick sig en härlig lufttur som resulterade i ett före detta instrument som blivit till kaffeved. En olycka kommer sällan ensam.

Det var bara att ta sig hem, ringa till JOEL I HÄLSINGLAND  och skicka upp gitarren till honom för reparation. Giget jag hade nästa helg fick jag fixa med min tolvsträngade Ibanez.

…trodde jag ja, för när jag nästa dag satt och styrde upp dom inställda gigen knakade det till invid väggen där mina gitarrer hänger. Ibaneztovlan självimploderade mitt framför mina ögon! Hela stallet lossnade och strängar och träbitar flög åt alla håll. Tack för kaffet. Nu hade jag bara en akustisk gitarr kvar i huset. En tämligen kass Yamahagura som jag fått av Ola i Weeping Willows och som jag bara brukar använda som släng-å-däng-gitarr hemma. Den fick duga nu i nödens stund.

Nästa spelning brakade sunk-Yamahans miksystem ihop, och när jag skulle spela med Caj Karlsson på Hasslö för ett par veckor sedan var jag tvungen att låna hans gitarr för att det skulle bli någon spelning alls.

När jag gjorde inspelningar till plattan tidigare i veckan saknades verkligen gitarrerna. Jag avskyr att ringa runt till kompisar för att låna saker – men den här gången hade jag inget val. Som tur var fick jag låna en alldes förtjusande gitarr av LASSE WINNERBÄCK som räddade mig dom här dagarna. Taxkaruha Lasse!

..:namespace prefix = o ns = "urn:schemas-microsoft-com:office:office" /> 

I torsdags åkte jag och sunk-Yamahan upp till Umeå för ett gig på SCHARINSKA. Nu hade jag skaffat ett nytt miksystem till nödgitarren. Naturligtvis ballade även denna mik ur så att BRODER FAGERLUND fick göra en nödutryckning och låna en ersättningsgitarr för att jag skulle kunna spela. Kvällen blev dock väldans skojig. LARS DEMIAN spelade också, och vi buskörde ett litet set tillsammans. Själv provade jag mest nya låtar, och MIN EGEN SPELNING gick riktigt bra. Efter spelningen lagade jag miken på sunk-Yamahan.

Nästa dag släpade jag mig upp efter att ha sovit i två timmar. Nu var det dags att ta sig till Kalmar för att spela tillsammans med  DAN VIKTOR på SÖDERPORT.

Planet gick klockan 07.00 och jag checkade in sunk-Yamahan. Den här kvällen skulle den i alla fall fungera, och jag skulle få göra ett gig på en egen gitarr för första gången på flera månader. Planet landade på Arlanda klockan 08.00 – sedan blev undertecknad ståendes vid bagagebandet ett bra tag inna det bara var att inse fakta: GITARRJÄVELN VAR BORTA!!!

Caramba! Ingen annat fanns att göra än att anmäla bagaget försvunnet och sedan åka in till stan för att vänta på att Dan skulle plocka upp mig - utan något instrument att spela på.

Dan kom, vi for till Kalmar och jag fick låna ännu en nöd-gitarr. I vilket fall blev även detta en formidabelt rolig kväll. Dan Viktor är en mästare på en scen, det var kul och imponerande att få se KIM STRANNE live för första gången och mitt eget gig funkade bra'>http://www.barometern.se/noje_o_kultur/nojet/visor-punk-och-protestsanger-av-johan-johansson-och-dan-viktor(596417).gmarticleimage-popup">mitt eget gig funkade bra.

Väl tillbaks till hotellet var jag både dödstrött och vändstekt men gick likförbannat upp alldeles för tidigt nästa morgon. Den här dagen var det bara hemresa medelst svindyrt tåg som gällde. Nu skulle jag skriva blog, glo på film och dricka rödtjut tills tåget anlände Ståkkålms Central. Turen innan bytet i Alvesta gick så snabbt att jag bara hann med och äta, sedan var givetvis X2000 till Ståkkålm över en timme försenat. Att vänta på en trist tågperrong samtidigt som man har alldeles för mycket bagage för att kunna ta en promenad suger åsneballe, men vad gör man.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser dök "snabbtåget" upp. Nu skulle här skrivas och slackas, men det blev det ingenting med. Det visade sig nämligen att OLA MAGNELL satt bara ett par platser ifrån mig, och vänner man inte sett på ett tag har förmodligen blivit satta där för att man ska prata och ha trevligt med dom. Sagt och gjort, det blev en skojig och gemytlig tågtur i Magnells sällskap.

Tids nog får man skriva.

Så kan det gå. Nu är jag hemma igen och tittar ut över mitt gitarr-lösa hemman. Men det är inte mycket att gnälla om. Jag får leva ett skojigt liv, jag har generösa kamrater och jag har den senaste tiden lärt mig att spela på vilken jävla gitarr som helst – men jag är lite nyfiken på vilka äventyr sunk-Yamahan är ute på nuförtiden…

7:18 AM - 31 Comments - 51 Kudos - Add Comment

Tid och självförtroende - en kronisk bristvara
Current mood: intense

Jag är väl inte den första som upptäckt det, men det är satan vad saker och ting har en fantastisk förmåga att hända samtidigt. Just nu ligger jag efter med det mesta. Festivalbokningar som redan borde vara klara. Massor av korrespondens och mail som jag inte hinner beta av, utan lagt på hög. Musik och texter som väntar på att monteras ihop. Saker jag vill skriva men inte hinner. Åssåvidare.

Dessutom har jag ett jobb jag knappt hunnit börja med och som den röda brottom-lampan snart börjar lysa för. Jag har lovat att ta hand om bokningar för programmet för Kulturhusets terrass under sommaren. Det kommer att hända många skojiga saker däruppe dom närmsta månaderna. Jag har till och med blivit med eget kontor, men först tog det två dagar av möten innan jag hann provsitta stolen och sedan hann jag bara jobba ett par dagar innan det var dags att börja spela in det som ska bli min nästa platta.

Det är skojigt att sätta ihop programmen, både till festivalen och till terrassen – men det innebär samtidigt mycket ringande, tjatande, diplomati och krasst tänkande. Ingen ska tro att det bara är att hitta ett gäng bra artister för att ro iland ett evenemang. Det allra viktigaste för att få både besökare och deltagare nöjda är att kunna fixa rätt kombination som dels kompletterar varandra bra och, inte minst, som lockar dit mycket folk. Det sistnämnda är alltid det som är knepigast och som tar majoriteten av tiden i anspråk. När väl det jobbet är gjort kommer det riktigt roliga – att boka dit andra artister som kanske inte kan dra det publika lasset, men som man gärna vill engagera för att man gillar dom själv och vill att folk ska få chans att se dom. Tyvärr brukar det bara vara plats för några få sådana akter samtidigt som man i allmänhet har hundratals grejor man skulle vilja sätta om man bara kunde. Då hamnar man i något slags maktposition man helst inte skulle vilja ha eftersom man måste säga nej till så många bra grejor som man verkligen skulle vilja visa upp. Dom flesta människor avskyr att säga nej, och i det här fallet är jag inget undantag.

Med andra ord: Jag har fått en hel massa förfrågningar, både gällande festivalen och Kulturhusterrassen. Jag har inte svarat på någon ännu, och kommer inte heller kunna göra det åtminstone på en vecka. Jag hinner och kan helt enkelt inte. Jag håller för en gängs skull på med mig själv just nu.

Idag började inspelningen av min nästa platta. Förhoppningsvis hinner vi beta halva plattan den här inspelningsperioden. Det är roligt, men samtidigt lite ovant och nervöst.  Jag brukar ju mest producera eller spela in med andra. Då har man fördelen av att lyssna, peppa, gnälla och rätta till.  Nu är man sin egen magister, och det är svårare. Men i vilket fall var det dags nu. Att komma tillbaks till min gamla radarkompis Christian Edgren i Traxtonstudion är en ren fröjd. Att ett gäng toppmusikanter ställt upp för att hjälpa till är jag evigt tacksam för. Det är ett härligt gäng gamla vänner. Rickard Donatello på bas, Duke of Honk från Diamond Dogs på keyboards, Bobo Öhlander från C-J Vallgrens band och Ola Nyström från Weeping Willows har tillbringat dagen med att ställa in soundet och spela in grunderna till fyra låtar. Det känns som det svänger bra, men det vet man inte med säkerhet förrän det är försent. Det är mycket det osm är tjusningen med att spela in en platta, och när man gjort det några gånger inser man att det är bäst att ha attityden "så här lät det den dagen".

Man får ändå nästan aldrig till det där man fantiserat ihop i huvudet – som tur är. På min förra platta, "Johan Johansson och hans lilla svarta värld" så fick jag faktiskt det. Den blev precis som jag ville ha den, och det innebar en smärre förbannelse som gjort att jag varit rädd för att göra en ny platta i tio års tid. Den "lyckträffen" unnar jag ingen annan. Till slut måste man stålsätta sig för att kunna skita i det och kunna gå vidare. Först nu känns det som att jag både gjort det och har något att säga. Någon "jaha-nu-kom-det-en-platta-till-artist" lovar jag att jag aldrig kommer att bli. Jag gillar inte att göra saker för sakens egen skull. Det kommer åt helvete för mycket musik, och det vill jag för allt i världen inte vara medskyldig till.

Målet med den här inspelningen är att den ska komma att låta som en mix mellan Beatles och Bob Dylan vid pass 1965 – ett sound och ett sväng som påverkat det mesta jag gjort, även om man inte alltid hört det. Tycker någon att det låter småslarvigt och orepat är det för att det är det. Duktiga musiker som knappt vet vad dom ska göra svänger bäst tycker jag. Vi repade två timmar i söndags - det får fanimig räcka, annars blir det för förutsägbart!

Tre dagar varar denna session, sedan blir det åka av. På torsdag spelar jag i Umeå och på fredag i Kalmar. Jag har en smärre känsla av att jag kommer känna mig tämligen död på lördag morgon.

Haregott kära vänner!
Johansson  

11:46 AM - 38 Comments - 48 Kudos - Add Comment

Åkej då, jag lever....
Current mood: contemplative

Åkej då, jag lever. Men ibland har jag mina tvivel. Nu sitter man här, way past deadline, och konstaterar att prestationsångesten är den härskande monarken när man minst av allt önskar den. Jag tragglar fortfarande med texten till fotoboken jag skulle varit inne med för en vecka sedan, men nu börjar jag skönja ljuset i tunneln. Sista intervjun för bokjäveln gjordes idag – och nu skulle det bara vara att åka, ifall jag nu inte var tvungen att lämna allt för att dra ner till Karlskrona för några dagar.

Nåja, det ska i alla fall bli skoj. Jag ska bila ner tillsammans med Lasse Tennander, stanna till i det bedårande Kalmar för att dumpa av affisher, och köra vidare för att möta upp Caj Karlsson och Johan Glössner i Kristianopel.

Känns namnet igen? I Kristianopel låg (eller ligger?) en klassisk folkpark från den gamla goda tiden. Det var där som ett gäng småbrudar klämdes ihjäl under en konsert med Gyllene Tider.
Haja vilket öde – att mosas av en hord fjortisar, på och över gränsen till kåtslag, som under hugg och slag till varje pris skall fram för att komma så nära som möjligt sitt sexobjekt i form av Per Gessle.

På torsdag ska vi hjälpa Caj och Johan att spela in, och på fredag har vi gemensam konsert på Hasslö i Blekinge skärgård. Det brukar vara fint ute hos Caj, och så här års är det säkert alldeles underbart. Det ska bli skönt att få lite havsluft i håret efter veckor av instängt liv hemma i Ståkkålm.

Annars lever livet upp till lagen om alltings jävligheter genom att låta det mesta hända samtidigt. Dom kommande två veckorna ska jag, förutom detta, få bokjäveln klar, börja på allvar med mitt åtagande att arrangera sommarens program till Kulturhusets Terrass samt starta inspelningen av min nästa platta i kamrat Christians Traxtonstudio. Det blir spännande att spela in på riktigt igen.

I dagarna börjar även programmet till Kompledigtfestivalen i Köping 15-16 augusti ta form. Än hänger lite saker i luften, men det som är satt för tillfället är:
Jag själv
Christina Kjellsson
Dan Viktor
Finn Zetterholm
Sanna Carlstedt
T.V. Smith
Nina Ramsby
Kjell Höglund
Lars Demian
Caj Karlsson
Per Persson
Kajsa Grytt
Peter Barlach
Frans Haraldsen
Sanna Carlstedt
Lasse Tennander
…så det blir nog en munter helg tror jag.

Annars är det som vanligt i jämmerdalen. För lite pengar. För mycket rödvin. Bostadsrättshysteri i mina kvarter. Allianspajasarna har sålt Vin&Sprit till den monumentala skitblaskan DN:s unisona jubel. Vädret har fått tuppjuck. Regeringen vill "främja yrkesutbildningen" genom att ta bort dom teoretiska grundämnena på dom yrkesinriktade linjerna och en gång för alla befästa att en dum knegare är och förblir en dum knegare.
Det är lustigt. Så fort alliansen nämner något om att "främja" kan man vara säker på att dom i själva verket skiter i det hela. Det senaste året har man "främjat" dom sjuka, dom arbetslösa, låginkomsttagarna, skolan, vården, miljön och mycket annat.

Hurra vilken underbar värld det har blivit! Johan SvHolstein blir kulturorakel,  Timbrochefer blir kulturministrar, gemensamma vinstmaskiner slumpas ut av religiös princip, brott legaliseras och rättigheter kriminaliseras. Sedan september 2006 kan man inte slå upp en tidning utan att tro att det är 1:a april, och visa mig den dåre som orkar lyssna på Dagens Eko i nyktert tillstånd.

Hoppas tillräckligt många "främjar" alliansen nästa val så att dom får komma ut och smaka lite verklighet. Må Maud ruttna bort i sin varmvattentunna!

Over and out. Ta hand om er kära vänner!

Johansson

6:28 AM - 32 Comments - 48 Kudos - Add Comment

Död helg
Current mood: blah

Påsk. Tråkigt. Sitter och försöker skriva ikapp en redan passerad deadline. Frotterar mig i prestationsångest och ensamhet.

Dessutom har jag inte kunnat gå in på bloggen. Fan vet varför. Nu ligger här en miljon inlägg som jag inte kommer hinna kommentera. Sånt e livet.

Så världen får proppa i sig ägg utan mig. Jag tänkte ta igen firandet i pingst. Då jävlar ska det pingstfiras så det står härliga till. Frågan är bara vad man ska göra. Pingsten verkar vara såpass oetablerad att man kanske får välja själv.

I såna fall tänker jag muta in traditionen att pingsten hör stavhoppandet till. Hur fan ska man kunna gå igenom en pingst utan att hoppa stav?

Andra självklara pingstaktiviteter någon?

Currently listening : Their Satanic Majesties' Second Request By Brian Jonestown Massacre Release date: 18 June, 1996

11:14 AM - 26 Comments - 38 Kudos - Add Comment

Varför anstränga sig?
Current mood: bitchy

Satt här på min kammare och tyckte att det var dags att göra nästa lilla rabulistiskt spydiga sarkasm-inlägg om alianspajasarna.
Det visade sig att det inte behövdes. Det var bara att kolla in den här
LILLA CITATSAMLINGEN så kändes det helt onödigt.
Varför formulera något dom förklarar så bra själva?
Håll tillgodo: flera sidor med upphov till ironiska och halvt uppgivna asgarv!

Currently reading : Manifesto: Three Classic Essays on How to Change the World By Ernesto Che Guevara Release date: 2005

9:40 AM - 22 Comments - 40 Kudos - Add Comment

ISTANBUL KÅLING

Hej!
Här kommer en liten reserapport. Ser det kajko ut, eller är bilderna i konstig storlek så är det vårt fel. Det  orkar vi inte ändra på för tillfället – ba'sånivet!

Vy:
Från våran frukostbalkong har vi denna utsikt. 

Den Blå Mosken (Sültanahmet) ligger i fonden. Där var vi på bönestund, men Moreyskan fick inte gå ända in, haha. För Ollekarlsson var det dock lugna puckar.
Vår frukost domineras helt av kommandoführern till frukostkypare som messar upp det mesta samt en trut som inte är mycket större än en helt vanlig atombomb. Truten agerar självutnämnd härskare över altanen. Här gäller det att inte mopsa sig på vår ära!

Arbete:
Här skulle alliansen få mental orgasm. ALLA arbetar. Dock utgörs ca 80% av arbetskraften av Turkiets vanligaste yrkesgrupp: Påtittaren.

För varje människa som, exempelvis, gräver upp en gata står minst fyra personer och tittar på. Då och då ser man faktiskt en och annan förtvivlad människa stå ensam med en spade i handen och se vilsen ut – kan ju fan inte gräva utan påtittare. I såna lägen blir inte mycket gjort.

Ett paradexempel på detta iakttog vi vid inmundigandet av en sedvanlig Efes-pilsner vid båthamnen när det blev stor kalabalik i ingången till restaurangen. Den var stundtals totalt igenproppad med personal som vare sig visste vad dom skulle göra, var dom skulle göra det eller varför.

Ett annat exempel var dagens lunch på nån lokal grillspetts-sylta. Hur åtta mäniskor kan vara fullt upptagna, tokstresade, slamrandes med tallrikar och gallskrikandes ordet till varandra för att serva fem personer, varav två bara sitter där för att dricka te är över gränsen till vad som går att förstå – men sågåretill i Istanbul gott folk!

Kulinarisk undervisning på Turkiska:
I matväg finns här precis allt man kan önska, såtillvida att allt man önskar än grillspett, kebab, grillspett eller ännu flera grillspett, Dessa finns dock i aldrig sinande tillgång. Överallt – och då menar vi precis överallt. Till detta serveras ekmek, franskbröd, vilket har fört med sig stora magar som just nu går under namnet "vetebomberna".

Detta är ingen överdrift gott folk. Till och med på McDonalds serveras "köfteburger".


Av alla tusentals restauranger som finns i Istanbul, ibland ett tiotal i varje kvarter, finns tammefan inte en enda som inte följer denna gastronomiska grundlag. Grillspett till förbannelse. Gott, men otroligt tröttsamt bara etter ett par dagar. Kan det va nåt? Grillspett någon? Franskbröd därtill kanske?
Eller hönökaka?

Istanbuls main attraction:
Glöm moskeerna, skit i Bosporen, vafan  betyder skitsaker som Kemal Atatürk och vattenpipor. Möt Gürsel.

Mitt emot vårat normala hängställe arbetar detta sociala fenomen som inkastare. Det innebär att han ska övertala förbipasserande människor att av alla hundratusentals ställens som säljer grillspett är det just hans etablissemang man MÅSTE besöka. Gürsel har en väl inarbetad taktik: han koncentrerar sig med fördel på damer. Närmar sig dom, visar sin meny med grillspett och allt, pratar och gestikulerar, rycker sig själv i kragen, knäar så smått, försöker med milt våld dra dom in, ibland mindre milt. Gürsel lyckas tämligen sällan. När damerna går därifrån gör sig Gürsel alltid besväret att kolla in vederbörandes rumpor på ett väldigt grundligt sätt varpå han i dom flesta fall avslutar etappen med att dra ett knallhårt parti fickpingis med ett snett leende på läpparna. För oss har Gürsels uppenbarelse blivit den stora behållingen av Istanbulbesöket, och (tyvärr för Gürsel) eftersom vårat stamhak ligger mittemot hans grillspetts-nirvana betyder ju det att vi aldrig kan gå in och äta där – för då missar vi ju The Gürsel Show, och det kan man ju inte göra för alla grillspett i världen!

Bredvid Gürsel jobbar Tjockisen på ett annat hak.


Han ber i stort sett om ursäkt för sig själv bara han visar sig, och vår gissning är att han försöker jobba ihop till en ny tröja eftersom den gröna han haft hela veckan nu inte luktar så representativt – för att precisera det lite så kanske ni kan föreställa er en tröja som varit underlag för gruppsex, kalvande kossor, surströmmingspartaj och ett flertal stomioperationer, varpå tröjan marinerats i youghurt och hängt två veckor i julisol.
Den gången vi var där och åt (NEJ – kan inte rekommenderas) viskade han lite försynt "Tomas Brolin" när vi beställde maten, och vi inser nu efter att ha beskådat även honom i en vecka att han helt uppenbarligen eftersträvar ALLT Tomas Brolin har, även efter fotbollskarriären.

Hamam.
Tidigt som satan går vi iväg till det lokala hamamet. Nåja, går och går - vi går vilse förstås. Det regnar och vi letar i kvarter efter kvarter utan en kotte. Dyker det upp en kotte (oftast i städoutfit) vågar vi inte fråga för då är hans motfråga "vill ni ha ett grillspett?".
Till slut hittar vi fram. Vi har valt ett "mixed" hamam. Det är från typ 1500 kallt. Vi får en egen hytt där vi byter om.

Byta om och byta om. Moreyskan får lov att ha bikini. Johansson – nä.
Vi blir invisade i ett stenklätt rum med drygt 30 meter i takhöjd som har temperatur svinvarmt. Där ska vi "chilla" i 40 minuter. I mitten finns en stor stenplatta under en kupol. Rummet är helt fantastiskt och i högtalarna strömmar flöjtmusik, men efter en stund blir det lite tråkigt.
Vi går runt som osaliga andar. Båda har en loj tanke på harem och vad man kan göra där, men i den här jävla värmen – vem fan orkar?!

Vi går runt i ringar, in i vrår och efter 40 minuter som känns som 40 år i öknen (ja, vi vet att det var judarna) dyker 2 små arabpojkar i 20-nåtårsåldern upp.
De knådar, tvålar in och geggar upp oss å det grövsta.
Eftersom man under tiden får ligga på en stenbänk (Süleyman The Magnificents) bänk närmare bestämt) så är vi bägge helt mörbultade, men det är ingenting mot den klapp och klangföreställning dessa grabbar lägger upp. Johansson håller på att svimma och Moreyskan sväljer halva bubbelbadet.


Efteråt blir vi inlindade i diverse tygstycken och invisad i vilorum.
Kunde vi vila? Nä, skulle inte tro det. Ollekarlsson var ju med.

Geografi:
Det måste erkännas att det känns ganska tungt att ta en promenad mellan europa och asien samtidigt som man betraktar folk som fiskar sardiner från bron. Sedan klämma en pilsner i asien betraktandes en hysteriskt skrikande (Gosha Gosha Gosha!!!) kringelförsäljare och sedan vara tillbaks i europa på tjugo minuter blankt.

Vare sig Johansson eller Moreyskan hade varit i asien förut, men med en guidande globetrotter i form av Ollekarlsson var vi i trygga händer.

Djur:
Katter finns det gott om. För Moreyskan, som är barnsligt förtjust i just dessa djur, är det ett paradis. Särskilt som man ser att de uppskattas och får den behandling de förtjänar. Här ser man inte en hungrig, ledsen, misshandlad katt. De är välkomna in i vilken affär som helst, de leker på restaurangerna och får äta resterna. De är tillitsfulla och kommer när man pratar med dem.

Häromdagen på vårt lokala hänghak dök det upp en katt som klättrat uppför trädet utanför till den andra våning vi satt på när Gürsel körde sin show mitt emot.

Vi öppnade fönstret och katten hoppade glatt in och lade sig i knät som om detta var det man bara kunde förvänta sig, helt naturligt. Att kattfan var där för at ta av daga den stackars ruvande duvan utanför fönstret vill inte Moreyskan tala om.
Vi såg även en apstackare i bur i en djuraffär i Üsküdar. Dumma djuraffärsägare!

Sightseeing:
Moskéer. Vi har ingen koll på vilka vi fotat – de ser tammejfan likadana ut alllihop. Men många finns det.

Språk:



Språket är konstigt. Vi fattar ingenting, men skojigt låter det!

Souvenirer:
Allt finns överallt. Inte i så många versioner, men det som finns finns överallt.
Moreyskan vill ha en lampa. Den finns också överallt. Men till väldigt olika priser. Allt mellan 2000 kr och 700 konstigt nog, men i morgon ska vi till den stora basaren, och då hoppas hon på prutning (det gick också "sådär").

Den stora basaren:
Där är ett liv och ett kiv. På en yta, inte mycket större än centrala Linköping, ligger typ tvåtusen affärer som säljer vattenpipor, lika många som säljer fezar, några fler som säljer mattor etc.


Egentligen hade hela jävla basarens utbud kunna klämmas in på en område stort som en normal Ica-butik – men varför göra det enkelt för sig?

Kulturell höjdpunkt:
Minaretsutroparnas DJ-clash mellan den Blå Mosken och den närmast oss, vad den nu heter, Dom ligger någon kilometer ifrån varandra och för ett jävla liv båda två, dock aldrig samtidigt. Här kan man snacka om att broderligt dela på det audiofila utrymmet. Till max!

Frågestund:
Om man i en stad där varannan butik enbart säljer turkisk konfekt ALDRIG sett någon köpa denna vara. Är man då blind eller har inte den där regeln med tillgång och efterfrågan nått europas ände?

Efterrätter:
Dessa har dock testats en sen kväll då Ollekarlsson, Johansson och Morey gick in i en av de lokala tårtbutikerna och broderligt delade på inte mindre än tre bakverk i storleken prinsesstårta.
Kan rekommenderas!


Dessutom borde vi anställas att göra detta oftare då vi drog in nya kunder som imponerades av vår entusiasm för själva ätandet.

Kollektivtrafik.
Spårbagnen går föredömligt ofta och det kostar lika mycket vart man än åker. Dryga 7 spänn. Beat that, Connex!

Hotellrummet:
Ligger mycket bra till, mitt i Sultanahmet, men rummen har planerats av en blind.
Man måste ha minst OS-brons i limbo för att ta sig förbi toalettstolen och in i duschen. När (om) man väl lyckats med detta gäller det att i tid upptäcka att varmvattnet är där det skyltas med kallvatten och tvärtom. Dessutom hänger duschen nere vid knäna. Visserligen finns det en hållare där man ska kunna hänga duschmunstycket, men  är slangen tillräckligt lång? Gissa själva.....

Miljötänk:
Alla som dricker vatten ur flaska i Sverige bör genast flytta till Istanbul. Här har man nämligen full anledning att göra detta. Simbassäng är bara förnamnet. Även flaskvattnet lämnar i ärlighetens namn en del att önska, men så är ju flaskvatten per definition…

Haregott!
Moreyskan, Johansson & Ollekarlsson

Currently listening : Camideki Ses / the Sound in the Mosque By Sekip Sayik

10:27 AM - 26 Comments - 40 Kudos - Add Comment

GUIDE TILL DEN ULTIMATA PUBRUNDAN

Eftersom jag gärna vill inbilla folk att jag pysslar med världsvana och allmänbildande skriverier utnämner jag mig själv denna morgon till ciceron och guide – och då jag precis kommit hem från att ha såsat runt och "arbetat" i Prag är det där vi börjar den här dagen. Jag börjar kunna den staden lite väl ingående vid det här laget, och eftersom det är en blandning av fällor och fynd kan ni tack vare undertecknad slippa dom största smällarna om ni beslutar er för att ta den ultimata pubrundan - för den går bara att ta i just den här staden. Håll mig bara i handen så ska jag se till att  ni kommer rätt.

Prag både öppnar och stänger tidigt, så man kan vara uppe med tuppen och börja med en frukost på Obecni Dum (Medborgarhuset, Nam Republiky) – en av världens vackraste byggnader, utvändigt och framför allt invändigt. Förhållandevis dyrt, men det är värt det - och det är i Prag, så det är likförbannat billigare än ett besök på Nilsson kondis i Hoting. Frukostera bland bladguld och kristallkronor stora som utedass i detta jugendpalats så har ni en utmärkt start på den hårda dag ni har framför er.

Efter detta knallar ni igenom kruttornet och in på Celetna-gatan. På vänster sida hittar du Svarta Madonnans kubisthus, på höger sida i nummer 11 ligger Ambiente – en av Gamla Stans få anständiga matställen. Dom hoppar vi över nu. När gatan tar slut ligger den mäktiga Tyn-kyrkan till höger. Håll till vänster över torget, kolla in det märkliga astronomiska uret och notera hur otippat lågt det sitter. Gå runt kvarteret tills ni kommer till U Radnice. Där har vi anhalt nummer ett på pubrundan. U Katu – hos skarprättaren. Hinka i er en utmärkt halvliter Urquell och kolla in alla stories på väggarna om Prags bödlar innan ni hasar vidare.

In gå ett kvarter på Linharska-gatan. Titta upp på taket till Klementinum-huset och betrakta alla statyer som "blivit över". Dom är många. Sväng in på Husova-gatan. På höger sida ligger U Zlateho Tygra (Gyllene Tigern) som står med i alla turistguider. Visserligen ett utmärkt ställe, men där går ni inte in, för dels har dom inte öppnat än och dels vill dom helst slippa turister – vilket man får ha lite respekt för. Bill Clinton har i alla fal varit rejält på aschlet i denna lokal. Sväng till vänster, gå Skorepka-gatan upp och hamna på Uhelny Trh. Lokalisera den stora Urquell-neonskylten och kvista in på U Dvou Kocek (dom två katterna).

Sätt er vid något av dom första borden till höger så slipper ni umpa-musiken från restaurangdelen. Sitter det redan folk vid borden så fråga bara om det är ok att ni knör er ner. Det är det alltid här. Nu kan ni testa det charmiga servering-systemet. Lägg bara ett ölunderlägg framför er så ska ni se att det kommer pilsner per automatik. Tar den slut kommer det en ny utan att ni ens behöver säga till. Det behöver ni bara göra när ni inte vill ha mer och önskar betala. Otroligt smidigt och praktiskt. På det här stället utspelar sig delar av filmen med det smidiga namnet VRCHNI, PRCHNI . Det är en skojig rulle om en bluffande fake-servitör. Detta ställe är, liksom många andra ölstugor här, så gamla att Bellman hade kunnat hänga här. Faktum är att Carl-Michael mycket väl skulle kunna utfört större delar av denna runda redan på sin tid.

Nåväl, ni ramlar ut från Dom Två Katterna och uppför Perlova-gatan. Redan efter något kvarter börjar blåsan ropa på uppmärksamhet. Då kan ni passa på att titta in på en klassiker. Knalla in på Jungmannova Nam och gå in på U Pinkasu. Se till att ni får platser i det första rummet till höger, vilket är den klassiska ölskänken. Här tappades världens första pilsneröl upp, och man håller fortfarande världsklass. I min värld finns det bara ett ställe (nja kanske två) som smiskar U Pinkasu på fingrarna, men var bara lugna – dom kommer vi till.

Gå ut från U Pinkasu. Ta till höger. Betrakta världens enda kubistiska lyktstolpe. Gå rakt fram, genom Bata-huset och ut på Vaclavplatsen. Kasta ett öga ett bit upp på boulevardens motsatta sida och betrakta det fantastiskt vackra Hotel Evropa. Vandra uppför Vaclavplatsen och ta till höger in på Vodickova-gatan. Efter ett par hundra meter ligger Branicky Sklipek i nummer 26 på vänster sida. Gå in i den högra ingången och finn er i en klassisk tjeckisk sunkig slaget-vid-Lützen-rökig pivnice. Beställ in en Branik med tolvprocents vörtstyrka a´ sju spänn och avnjut den stående. Dom närmsta anhalterna blir lite mer down-to-earth om man säger så. Branik-öl hittar man inte ofta på fat i Prag numera. Synd, för det är ett helt korrekt öl.

Nu börjar det bli både fryntligt och pinknödigt, så då passar det att det bara är ett par kvarter till nästa hak. Själv är jag snobbig nog att ta genvägarna genom passagerna, men ni får gå via Palackeho-gatan, till höger på Jungmannova och in på Charvatova-gatan på vänster hand. I nummer 1 ligger ett litet ställe som knappt syns, men det heter Jelinkova Pivnice, är ett kroniskt fullsmockat hål i väggen och serverar världens utan konkurrens bästa öl. Har mannen bakom tappkranen stor mustasch så heter han Bohuslav, en trevlig typ som är känd som landets bästa öltappare. Ofta är han ute och turnerar, men när han är hemma har han det här stället. Endast det bästa är gott nog för Bohuslav, så här är det Urquell och ingenting annat som gäller. Bättre öl är här hittar man ingenstans i universum om man frågar mig – så passa på sänk två stycken. Dom går ju inte lös på mer än en tia styck, så vafan…

Saliggjorda av Bohuslavs Pilsner svävar vi förbi Tesco-varuhuset och till vänster in på Spalena-gatan, när Karlstorget dyker upp framför er tar ni till höger in på Odboru-gatan. På vänster sida ligger Karluv Sklep

- ett av mina stamhak i Prag. Ta in en Gambrinus och deras goda vitlökssoppa med kumminbröd som lättlunch. Äter ordentligt gör ni senare.

Mitt över gatan från Karluv Sklep ligger MAT Studios. Här har man ibland chans att få se engelsktextad tjeckisk film. Ni kan ju passa på att hyra filmen jag nämnde tidigare i texten. Ta in en utmärkt och sensationellt billig Berhard-öl medan ni kollar igenom deras kataloger och väljer bland mer eller mindre bisarr film. Sedan drar vi vidare. Höger ut från biografcaféet, över Myslikova-gatan och in på Kremencova-gatan. Ta sikte på klockan.

Nu får det gå undan, för nu ska ni klafsa in på en av Prags värsta turistfällor:

  http://ufleku.cz/"> U Fleku är egentligen en ganska genomvidrig ompa-tysk ölhall av gigantiska proportioner. Gå in i det första rummet till vänster, det brukar vara lugnast. Här ska ni bara smaka av ölet, ingenting annat. Det finns bara en sort, det är mörkt och görs på plats. Ölet och stället har funnits sedan sent 1400-tal. Nu är det som hämtat ur en tysk mardröm. Gör INTE misstaget att ta av Becherovka-snapsarna som kyparna "bjuder" på. Dom hamnar på notan direkt och är svindyra, men som sagt, ölet är värt att pröva – men sen är det bara att dra vidare, och det fort.

Tillbaks ut på Myslikovagatan. Ta till höger. På vänster sida hittar ni U Bubenicku i nummer 8. Testa Becherovkan här i stället. Den smakar lika mycket pepperkaka för en fjärdedel av priset på ett sånt här standard-tjeckisk hak. Ta en sejdel av deras mörka Kozel-öl till detta. Andas ut efter turisktchocken på U Fleku. Nu börjar ni säkert bli hungriga, och det skall vi snart råda bot och bättring på.

Fortsätt nerför Myslikova. På vänster sida ser ni dom freakade "dansande husen",

eller Fred&Ginger  som dom kallas. Strax före smiter ni till vänster in på Gorazdova-gatan och går den i ett par kvarter. Snart dyker det upp ett skylt med en fisk på. Det är ingången till Na Rybarna, eller restaurang fisken. Här kan ni vila benen och avsluta kvällen med en god middag. Förr var det ett av väldigt få ställen i Prag som serverade fisk, därav namnet. Vaclav Havel bodde i en tvårummare samma hus och hade det som stamkrog. Det sägs att den enda excess han lade sig till med efter att han blivit president var att låta bygga en hiss direkt ner till krogen. Den har jag aldrig lyckats lokalisera, men det finns bildbevis på president Havel krökandes  med Keith Richard på plats. Här kan man få en anständig middag och ännu mer Urquell-öl. Sedan orkar ni nog inte mer den kvällen.

Nåväl, håller ni er till denna lilla cyberguidade tur så klarar ni en korrekt pubrunda i Prag utan alltför mycket turist-tjafs, vrålande brat-gäng och inkastande blås-servitörer.

Currently listening : Future Clouds & Radar By Future Clouds & Radar Release date: 24 April, 2007

10:49 PM - 20 Comments - 33 Kudos - Add Comment